Att säga som det är

I helgen träffade jag en av mammorna från min mammagrupp av en slump på stan. Tidigare när jag sett någon av mammorna från mammagruppen på stan har jag gått en omväg för att slippa stanna och prata men den här gången gick det inte hon hade redan sett mig. Så jag gick snällt fram och hälsade på hennes man och två barn. Så kommer den där oundvikliga frågan. Är inte ni sugna på ett syskon? Och jag svarar som det är att vi försökt i mer än ett år men att det inte gått. Svaret är nog inte det som hon väntat sig men det är sanningen. Hon säger att hon är ledsen för vår skull och att hon tror att det kommer att lösa sig. Jag biter ihop med klumpen i halsen och säger att det tror jag med men att väntan är jobbig. Vi skiljs åt och jag är stolt över mig själv, över att jag sa som det var, och att jag inte skämdes för att vi inte lyckats få ett syskon.

De förbjudna känslorna

Jag har fått besök av de förbjudna känslorna, avundsjuka och bitterhet. Det är verkligen inga känslor som jag är stolt över. Nej jag tycker verkligen inte om att de tagit plats i mitt liv. Sen skäms jag lite över att jag överhuvudtaget känner de känslorna. Vi har ju ett barn. Borde inte vi vara nöjda med det kan jag känna. Men så kommer den där längtan över mig och griper tag i mig så hårt att det gör ont i hela hjärtat. Längtan över att få vara gravid igen. Längtan efter att få ett syskon till vår älskade dotter. Hur mycket jag vill så försvinner inte den längtan och med den kommer avundsjukan och bitterheten på köpet. Avundsjukan på alla i min gamla mammagrupp som fått ett barn till, avundsjukan på alla bekanta som visar upp sina magar och nyfödda på Facebook samt bitterheten över att vi inte lyckats bli gravida en enda gång fast det gått mer än ett år sen vi började försöka.

Vår resa

Jag har länge funderat över om jag skulle starta en blogg eller inte. När vi försökte få vårt första barn och under tiden som jag var gravid så läste jag många bloggar. Det var skönt att få läsa att andra går igenom precis samma sak. Att min känslor inte är ovanliga eller konstiga. Nu försöker vi få ett syskon och vägen dit verkar vara krångligare än vi trott. I april gjorde vi vår första IVF som resulterade i ett minus. Sorgen efter att det misslyckades har börjat lägga sig och nu ser vi framemot sommaren. För att sen ta nya tag i augusti då förhoppningsvis något av våra 4 frysta embryon klarar upptiningen.