Spontant gravid

Ja jag kan inte förstå det. Efter så många försök ger man lite upp hoppet om att det ska kunna funka, och på egenhand det kändes väldigt främmande. Testade idag då jag gått över tre dagar och det var positivt. Vi är gravida. Ganska bra start på det nya året.

Tålamod

Nej det gick inte denna gång heller. Nu har vi gjort tre insättningar och jag trodde helt klart att jag skulle vara gravid vid det har laget men så fel jag hade. Så nu tar vi nya tag inför nästa år. Läkaren på kliniken säger att vi har goda förutsättningar för att det ska funka. Jag är lättstimulerad på låg dos och vi får många befruktade ägg som klarar sig till blastocyter. Vi måste bara ha tålamod. Ja det där med tålamod det är verkligen lättare sagt än gjort när man längtar så oerhört efter något. Får helt enkelt jobba på det. Vi har två blastocyter kvar i frysen. Så i januari tar vi nya tag och hoppas på att vi får sätta tillbaka en av dem. Tills dess är det bara att ha tålamod.

Ruvare

Då var man ruvare för tredje gången. Igår fick vi tillbaka en av våra små frysisar. De hade bara behövt tina ett så vi har fortfarande två kvar i frysen. Nu är det bara att hålla alla tummar och tår och hoppas att den fäster.

FET 2

Sitter hemma och väntar på att få åka till kliniken för vårt andra FET. Klockan har passerat tolv och ingen från kliniken har ringt så något av våra tre små frysisar bör ha klarat upptiningen. Hoppas och håller alla tummar och tår att det går vägen denna gång och att det blir en liten bebis i slutänden, ett litet syskon. Åh vad underbart det skulle vara. Vågar nästan inte ens tänka tanken.

Jag gjorde det igen

Igår gjorde jag det igen. Undvek att träffa en av mammorna i från min mammagrupp. Jag gick undan och bytte plats på bussen för att slippa prata med henne. Hon har precis fått tvillingar och jag orkade verkligen inte mer några frågor om syskon. Så jag valde den enkla vägen och flyttade på mig.

Sorg i hjärtat

Vi tog en paus efter första försöket. Var känslomässigt utmattade. Nu i oktober var vi redo igen och gjorde ett FET som misslyckades. Så nu står vi här med sorg i hjärtat. Jag börjar ställa in mig på att det kanske inte blir något syskon. Tanken gör enormt ont. Det värker i hela bröstet och tårana rinner ner för kinden. Varför ska det vara så svårt. Båda våra embryon vid ET och FET har varit av toppkvalitet. Vid FET insättningen sa läkaren att det är lite mer än 50% chans att det blir en graviditet. Vi har kvar tre blastocyter i frysen och har bestämt oss för att inte vänta utan kör igång direkt. Denna gång i stimulerad cyckel.

Att prata med någon som förstår

Ibland är det skönt att få prata med någon som varit med om samma resa. Som vet hur det känns att längta ihjäl sig. Hur det är att bara tänka på en sak hela tiden. Igår var jag och klippte jag mig hos min frisör som fått två barn via IVF. Jag berättade för henne om vårt IVF försök som misslyckats och om våra fyra små embryon som ligger och väntar på oss i frysen. Det kändes väldigt skönt att prata med med någon som förstår hur jobbigt där är att vara i IVF träsket. Någon som man inte behöver förklara allt för utan som själv varit där och vet hur det känns.

Att göra det förbjudna

Igår gjorde jag det förbjudna. Det som man bara inte ska göra. Jag gick in och läste i en tråd i ett forum som jag var med i när vi började försöka få ett syskon till vår dotter för lite mer än ett år sedan. Nästan alla som var med i tråden är gravida och flera av dem har redan fått barn. Jag visste redan innan att det var en dum idé att gå in där och läsa. För inte gjorde det mig lyckligare att inse att vi står på samma ställe och stampar som vi gjorde för ett år sedan.

Barnlängtan

Lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat här om dagen och gissa om jag grät. Hon berättar på ett ärligt och avskalat sätt om hennes och hennes mans krokiga väg till barn. Ibland är det väldigt skönt när andra sätter ord på barnlängtan. Att kunna känna att man inte är ensam om att analysera alla symtom varje månad och varje månad hoppas på ett mirakel för att sen åter behöva bli besviken. För er som inte ännu inte lyssnat. Här är länken: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127732

Oförklarlig sekundär barnlöshet

Oförklarlig sekundär barnlöshet så fint heter det. Men egentligen vad betyder det? Ingenting. För hur kan något vara oförklarligt. Allt har väl sin förklaring läkarna har bara inte upptäckt vad det är som är fel. I vårt fall så tror jag att det att vår dotter förlöstes med ett ett omedelbart snitt är förklaringen till vår barnlöshet. Jag tror att sammanväxningar från snittet ställt till det och därmed gör att vi har svårt att få barn. För vi har två graviditeter tillsammans, ett missfall och vår dotter, och båda gångerna blev vi gravida fort. Nu har vi försökt i över ett år utan att något händer.

Att säga som det är

I helgen träffade jag en av mammorna från min mammagrupp av en slump på stan. Tidigare när jag sett någon av mammorna från mammagruppen på stan har jag gått en omväg för att slippa stanna och prata men den här gången gick det inte hon hade redan sett mig. Så jag gick snällt fram och hälsade på hennes man och två barn. Så kommer den där oundvikliga frågan. Är inte ni sugna på ett syskon? Och jag svarar som det är att vi försökt i mer än ett år men att det inte gått. Svaret är nog inte det som hon väntat sig men det är sanningen. Hon säger att hon är ledsen för vår skull och att hon tror att det kommer att lösa sig. Jag biter ihop med klumpen i halsen och säger att det tror jag med men att väntan är jobbig. Vi skiljs åt och jag är stolt över mig själv, över att jag sa som det var, och att jag inte skämdes för att vi inte lyckats få ett syskon.

De förbjudna känslorna

Jag har fått besök av de förbjudna känslorna, avundsjuka och bitterhet. Det är verkligen inga känslor som jag är stolt över. Nej jag tycker verkligen inte om att de tagit plats i mitt liv. Sen skäms jag lite över att jag överhuvudtaget känner de känslorna. Vi har ju ett barn. Borde inte vi vara nöjda med det kan jag känna. Men så kommer den där längtan över mig och griper tag i mig så hårt att det gör ont i hela hjärtat. Längtan över att få vara gravid igen. Längtan efter att få ett syskon till vår älskade dotter. Hur mycket jag vill så försvinner inte den längtan och med den kommer avundsjukan och bitterheten på köpet. Avundsjukan på alla i min gamla mammagrupp som fått ett barn till, avundsjukan på alla bekanta som visar upp sina magar och nyfödda på Facebook samt bitterheten över att vi inte lyckats bli gravida en enda gång fast det gått mer än ett år sen vi började försöka.

Vår resa

Jag har länge funderat över om jag skulle starta en blogg eller inte. När vi försökte få vårt första barn och under tiden som jag var gravid så läste jag många bloggar. Det var skönt att få läsa att andra går igenom precis samma sak. Att min känslor inte är ovanliga eller konstiga. Nu försöker vi få ett syskon och vägen dit verkar vara krångligare än vi trott. I april gjorde vi vår första IVF som resulterade i ett minus. Sorgen efter att det misslyckades har börjat lägga sig och nu ser vi framemot sommaren. För att sen ta nya tag i augusti då förhoppningsvis något av våra 4 frysta embryon klarar upptiningen.