Att säga som det är

I helgen träffade jag en av mammorna från min mammagrupp av en slump på stan. Tidigare när jag sett någon av mammorna från mammagruppen på stan har jag gått en omväg för att slippa stanna och prata men den här gången gick det inte hon hade redan sett mig. Så jag gick snällt fram och hälsade på hennes man och två barn. Så kommer den där oundvikliga frågan. Är inte ni sugna på ett syskon? Och jag svarar som det är att vi försökt i mer än ett år men att det inte gått. Svaret är nog inte det som hon väntat sig men det är sanningen. Hon säger att hon är ledsen för vår skull och att hon tror att det kommer att lösa sig. Jag biter ihop med klumpen i halsen och säger att det tror jag med men att väntan är jobbig. Vi skiljs åt och jag är stolt över mig själv, över att jag sa som det var, och att jag inte skämdes för att vi inte lyckats få ett syskon.